Filmkonsten lever farligt

Krister Uggeldahl

08.10.2024

Läser på text-tv (den ädlaste formen av journalistik, låt vara att kidsen flinar och upplyser om en app med samma funktion) att den riksssvenska teaterpubliken hittat tillbaka till salongerna efter pandemiåren. Kul.

Vad beträffar den inhemska biopubliken är det inte lika lyckligt ställt. Det är långt kvar till de goda åren innan coronapandemin och på minus ligger biograferna även sett till föregående år, 2023.

Där hänvisar branschen gärna till Barbenheimer-fenomenet – Barbie hjärta Oppenheimer, dummer – som ju visade vägen. I år är det i första hand den inhemska filmen med Stormskärs Maja i spetsen som levererat.

Men ända fram räcker det inte, kanske för att de utländska (läs: amerikanska) dragplåstren – minus Insidan ut 2 och Deadpool & Wolverine – uteblivit. Och det är här som skon klämmer, rentav skaver.

Utan succérullar, inget klirr i kassan, varför då? Joo, för att längre går man inte på leffa i största allmänhet. Med biljettpriser som i de stora städerna ligger närmare tjugo än tio euro – den tidigare smärtgränsen – låter biopubliken bli att chansa. Man väljer de säkra korten.

Vad gäller själva filmutbudet finns det inte mycket att göra, det är som med de ekonomiska konjunkturerna, kommer och går. Det som filmbranschen däremot kan göra är att kratta framför sin egen dörr.

Och krattat har man – i termer av tittarkomfort. Lyxlirarsalar finns nu på alla håll och den som känner för ett glas vin behöver inte gå törstig. Poängen är att smakar det så kostar det.

Det behöver inte vara ett oöverkomligt problem, säg den sektor där priserna inte stigit. Dock får jag – mot en bakgrund av den sorgmulna tittarstatistiken - en känsla av att smärtgränsen börjar vara nådd (och det innan momsen på biobiljetter höjs).

Trist är också att den cinematiska bredden/djupet tar stryk i prosessen, detta när snackisarna stjäl all uppmärksamhet.

Ogärna målar jag fan på väggen, även den här gången kommer biograferna att slå alla med häpnad. Men filmkonsten som sådan lever farligt, marginalerna minskar och kostymen krymper.

 

C'est la vie – gammal är det nya unga

Krister Uggeldahl
16.9.2024

Traditionellt har det här med film & bio karakteriserats som ”ungdomskultur”: det är kidsen som sätter agendan. Men tiderna förändras och frågan är om inte detta idag är en sanning med modifikation.

När undertecknad bryter upp från sina pressvisningar dagtid är det i regel pensionärer som står i biljettkön. De facto finns det i Åbo åtminstone tre pensionärsföreningar som med jämna mellanrum går på bio i samlad trupp, kul.

Inte överraskande har åldersfördelningen färgat av sig även på repertoaren. Är det inte Heikki Kinnunens kverulant/mielensäpahoittaja som ondgör sig över samtiden är det Anthony Hopkins som i The Father förlorar minnet och tappar koncepterna.

Men få titlar kan mäta sig med Filips och Fredriks Den sista resan, en roadmovie som kretsar kring Filip Hammars egen far, åttio bast. I de dokumentärt spetsade tillbakablickarna möter vi så Lars, den nyligen pensionerade språkläraren som ser fram emot att åka till Frankrike, hans favoritresemål.

Men av det blir inget, orken tryter. Och nu, femton år senare, sitter Lars i Köping i sin läderfåtölj, lätt deprimerad och oförmögen att få ändan ur vagnen.

Så kan vi inte ha det konstaterar sonen, Filip, som tillsammans med kompisen och kollegan Fredrik (Wikingsson) börjar planera en bilresa till Frankrike. Tanken är att ruska liv i farsgubben, dricka vin och äta gott, sätta sprätt på tillvaron.

Sagt och gjort, efter ett tillbud i Malmö väntar La France och en far och son-odyssé som bjuder på såväl calvados som ratatouille. Allting går inte som på räls, det händer att Filip tar i och Lars tröttnar. Men filmens final, förlagd till strandpromenaden i Beaulieu-sur-mer vid franska Rivieran, är bara för fin.

Intressant, inte minst kulturellt sett, är hur olika filmen mottagits på finskt respektive finlandssvenskt håll. Jonas Forsbacka (Hbl) talar om ”en riktigt stark film” som lyckas mota det sorgliga och sentimentala i grind: fyra stjärnor. Krister Lindberg vid Åbo Underrättelser menar att ”sällan har man skrattat och gråtit så mycket under en filmföreställning” och ger hela fem stjärnor.

På finskt håll är man inte lika nådig. Både Tero Kartastenpää (HS) och Päivi Valotie (TS) stannar vid två stjärnor. En film, två sanningar. Vad tycker du?

Skribenten är själv verksam som frilansskribent för Hbl, Hufvudstadsbladet.

 

Djävulen ligger i detaljerna

Krister Uggeldahl
5.4.2024

Den finländska filmen har fått fnatt, en gång för alla. Hänvisar till de färska tittarsiffrorna som i ett europeiskt perspektiv gör Finland till en av de mest spännande nationerna för tillfället.

Nej, inte så att vi finländare skulle vara speciellt flitiga biobesökare, det är vi inte. Men när vi går på leffa är det inhemskt som gäller. Av de 800 000 biobiljetter som såldes i mars – ett nytt rekord så länge man fört statistik – gick inte mindre än 46 (!) procent till en inhemsk film.

Först ut var Tiina Lymis Stormskärs Maja som ju lockat man ur huse - ett kvitto på att själva språket inte alltid är den springande punkten. I skrivande stund har filmen setts av över 420 000 tusen ögonpar och inget tyder på att loppet skulle vara kört. Go Maja, go!

Följande i tur stod Kari Ketonens Luottomies: All in, en snällt sagt anspråkslös komedi som inte borde ha nåt på vita duken att skaffa. Behöver det sägas att biopubliken varit av annan åsikt, i dagarna sprängs gränsen på 300 000 tittare!?

Som om inte detta vore nog har också Kyllä isä osaa, en tv-produktion i termer av yttre ramar, blivit en veritabel landsplåga.

Vackert så, men som så ofta ligger djävulen i detaljerna. Gemensamt för de ovannämnda filmerna är att det inte är fråga om originalproduktioner, strikt taget. Där Maja bygger på Anni Blomqvists boksvit, Åke Lindmans 70-talsserie inte att förglömma, har också Luottomies och ”Farsan fixar” en seriebakgrund, en fanbase.

Filmerna blir inte sämre för den skull men synd och skam är att rullar med ett mera unikt tilltal har svårt att få fotfäste. Miia Tervos Missilen var ingalunda perfekt men Oona Airola i huvudrollen var klockren och som kommentar till gårdagens finlandiseringsstuk var filmen bra intressant. Nähä, köerna uteblev.

Samma med Inari Niemis Ljus ljus ljus, det finaste av ungdomsdramer, välspelat, vackert och gripande, inte för att en jävel brydde sig. Samedramat Je'vida uppmärksammades stort på Jussigalan, inte i stugorna. Plus att Tuffi films, filmverkstaden bakom Dumma unga hjärtan och Sällskapsspelet, gick omkull häromdagen.

Vilken signal det skickar? Tja, strunta i originalidéer, satsa på säkra kort. Än sen då att filmkulturen i dess ädlaste form tar stryk.

 

Tråkigt, tradigt, inte sällan helt fel

Krister Uggeldahl
25.03.2024

Inget snack om saken. Den finländska filmen och dess trotjänare förtjänar sin firmafest, modell Jussigalan. Kommersiellt sett går den inhemska filmen som tåget (minus VR om vintern) och som bekant fixade Aki Kaurismäki med Höstlöv som faller till en semifinalplats i Oscarsracet, inte illa.

Synd och skam är dock att galan i sig var så tråkig och inåtvänd – eventuellt med undantag för själva prisutdelningen som bjöd på en handfull överraskningar, i regel lite trista sådana.

På tal om Kaurismäki hörde ”Höstlöv” till galans förlorare: fyra futtiga nomineringar, ingen Jussistatyett. Okej, själv kan jag tycka att Aki Kaurismäki gjort starkare filmer – Mannen utan minne är en personlig favorit – och att nykomlingen framstår som ett sorts best of-album. Men ändå, på riktigt, seriöst?

Talande är att Golden Globe-nominerade Alma Pöysti (Höstlöv som faller) fick en Jussi men det var för Selma Vilhunens Fyra små vuxna, en betydligt mera anspråkslös film.

Även i övrigt väcker skådespelarkategorierna frågor. Som bekant kör Jussigalan nu med ett könsneutralt startfält - enligt modell hämtad från filmfestivalen i Berlin – och visst är tanken vacker.

Dessvärre är konsekvenserna mindre vackra. Eftersom det nu finns endast två priser att dela ut, bästa huvud- och biroll, har man tänkt till och trollat fram nya kategorier.

Låt gå för ”Årets debutant” (Vuoden näyttelijätulokas), det fungerar. Mindre lycklig, snällt sagt, är kategorin ”Publikens favoritskådespelare” (Yleisön suosikkinäyttelijä). Där blir det som det blir, att den som gör sig bäst på sociala medier tar hem segern – i det här fallet Linnea Leino från Lappo 1976.

Filmen vann förövrigt också det traditionella publikpriset – bästa film – och man ser nästan framför sig hur befolkningen i södra Österbotten går man ur huse, allt för att klå den ännu svagare Syke-filmen.

Jussijyryns pris för bästa film gick i sin tur till Tiia Kouvos Familjeliv (Mummola), ett intressant formexperiment där kameran gömmer sig i bakgrunden allt medan tjocka släkten samlas runt julbordet och morfar (Tom Wentzel) super skallen av sig.

Men bästa film, inte en chans. Där hade jag hellre lyft fram Jalmari Helanders Sisu, en saftig storproduktion som lyckas med konsstycket att förnya den finländska krigsdramatiken, Tarantino-style. Men se nej, genrefilm är inte fint nog.

Tacktalen på galan är ett kapitel för sig. Schyst att lyfta fram team och kollegor, film handlar trots allt om lagarbete. Men är det för mycket begärt att filmfolket skulle lyfta blicken, ta ut svängarna, bjuda på det där lilla extra.

Krister Uggeldahl

 

Kostar skjortan

Krister Uggeldahl
29.12.2023

Bortsett från dubbelmackan Barbie & Oppenheimer var filmåret 2023 ingen större succé, åtminstone inte på biofronten som till följd av skådespelar- och manusförfattarstrejken i Hollywood tog stryk. Av allt att döma fortsatte också coronapandemin, nu främst ett hjärnspöke, att skörda offer.

Prissättningen på biobiljetter gör inte saken bättre. Underförstått: det har blivit smärtsamt dyrt att gå på bio och det innan den planerade höjningen av mervärdesskatten trätt i kraft. Mycket beror det på den dynamiska prissättningen som branschjättarna tillämpar och som gör att filmer som den stora allmänheten vill se kostar skjortan. Det går att komma billigare undan, visst, men det förutsätter att du väljer en på förhand sett mindre attraktiv titel eller kör med seriebiljetter.

Faktum återstår: den nuvarande prisnivån stöter bort stora delar av den potentiella biopubliken, såsom studerande. Dessutom tenderar utvecklingen att förvränga marknaden så att de ”säkra korten” slår ut de mera udda filmerna (med höga biljettpriser minskar riskbenägenheten).

Efterlyses: en mer moderat och framför allt transparent prispolitik som gör att alla känner sig välkomna – om inte under prime time, under veckosluten, någon annan tid.

 

Den där Alma

Krister Uggeldahl
15.12.2023

Som bekant har manliga skådespelare ett mer skonsamt bäst före-datum är sina aktriskolleger, fråga inte varför. Inte minst därför blir man så glad över Alma Pöysti som i en ålder av 35+ slog igenom, stort. Tove hette filmen, Jussi var filmpriset (bästa kvinnliga huvudroll).

Till saken hör att Pöysti inte verkar vara någon dagslända. Hon har sedermera gått från klarhet till klarhet, först i tv-serien Händelser vid vatten och nu senast i Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller. Det sistnämnda rollarbetet renderade Alma Pöysti en Golden Globe-nominering, vid sidan av glada amatörer såsom Emma Stone, Natalie Portman, Jennifer Lawrence och Margot Robbie.

Det blir inte mycket större än så här och själv frågar jag mig hur många talanger av Pöystis kaliber som fuskas bort, som aldrig får en chans att visa sin talang – kanske bara för att de slipper visa papper i mjölkbutiken, den statliga.

 

Stackars ungar

Krister Uggeldahl
8.12.2023

Jag har en guddotter sedan åtta år tillbaka och eftersom filmkritiker å yrkets vägnar har mera med Hin Onde än med den andra killen att göra har fokus inte legat på den andliga fostran. Det har blivit mer filmtips och sånt.

Och det har varit ett sant nöje, att än en gång få botanisera i den blågula barnfilmsskatten med alster signerade radarparet Olle Hellbom & Astrid Lindgren. Till saken hör att det funnits att ösa ur även bland animationsfilmer. Tänker på Shrek, Ice Age och alla de dyrgripar som Pixar spottat ur sig.

Hur kul som helst, tills nu. Plötsligt är det som om barnfilmen tvärbromsat – kvalitativt sett. Visst, animationsrullarna kommer och går och det finns mycket att inhemskt att tillgå men var är de stora tunga pjäserna, de blivande klassikerna?

Synar man utbudet på diverse barnfilmsfestivaler är det inte otänkbart att pärlor uppenbarar sig. Det är bara det att barnfilmen – kanske mer än någon annan genre – är beroende av muskler och synlighet. Det är allt eller inget, vinna eller försvinna, som gäller.

 

Svenskar vill vi (inte) vara

Krister Uggeldahl
1.12.2023

Svenskar äro vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså bli finnar. Så heter det i det gamla ordspråket och jag vill fästa uppmärksamhet vid den inledande frasen – sett ur en strikt cinematisk synvinkel.

Det har varit ett tufft år för den svenska filmen – i Finland. Barnfilmen Håkan Bråkan fick aldrig luft under vingarna och UFO Sweden bombade stort, trots sin många kvaliteter. Lite bättre gick det för Länge leve bonusfamiljen (med sin inbakade tv-koppling), samma med Andra akten som i kraft av radarparet Lena Olin & Rolf Lassgård väckte en viss uppmärksamhet.

Dramakomedin En dag kommer allt det här bli ditt försvann däremot utan ett pip. Den i särklass största besvikelsen är ändå Lukas Moodyssons Tillsammans 99. Där originalfilmen (från år 2000) samlade nästan 60 000 biobesökare debuterade den lätt mörkare uppföljaren utanför top-20 – utan att hämta sig. Snacka om vår tids rädsla för allvar.

Det är bara att hoppas på ett bättre nästa år, i synnerhet som man kan tycka att biograferna i Svenskfinland här skulle ha en språklig och kulturell ”konkurrensfördel”. Först ut, redan till julen, är roadmovierullen Ett sista race med David Hellenius, Malin Akerman och Jonas Karlsson. Och så hoppas vi på Håkan Bråkan 2 med svensk premiär till sportlovet.

 

Regionernas frammarsch

Krister Uggeldahl
24.11.2023

Finnkino, den största och vackraste spelaren på den finländska biografmarknaden har en marknadsandel på sisådär 70 procent. Men på basen av snacket i offentligheten kan man få en bild av att Finnkino säljer varenda en biobiljett i det här landet.

Inte minst därför är det med glädje man noterar att Svenska Yle och dess lokalredaktioner på sistone lyft fram små lokala biografer på finlandssvenskt håll - i regel familjeföretag med långa anor.

Kommer speciellt bra ihåg reportaget om Bio Pallas i Karis som öppnade efter en stor (och dyr) renovering och nu skiner som aldrig förut. Plötsligt än handbollen inte den enda anledningen till att besöka Karis!

För ett par veckor sedan uppmärksammades funkispärlan Kino Olympia i Hangö där företagarparet Keijo och Eeva Alanen förbereder sig på att gå i pension. Men ingen panik! Byggnaden som inrymmer biografen har köpts av investeraren och bioentusiasten Ari Tolppanen och verksamheten fortsätter, från nästa höst i ny regi.

Superhjältetrikån rämnar

Krister Uggeldahl
17.11.2023

Vad är det som händer med superhjältegenren? Det tidigare så pålitliga filmindustritåget, en kassako av rang, ser nu ut att bromsa in, en gång för alla. DC-stallets Blue Beetle floppade  stort tidigare i höst och samma öde verkar drabba Marvel-studions The Marvels-opus.

Där Captain Marvel (2019), med Brie Larson i titelrollen, öppnade med drygt 150 miljoner dollar fick uppföljaren nöja sig med knappt en tredjedel av detta. Här vore det lätt att peka på filmens ”kvaliteter”; ett rörigt manus, platta karaktärer och specialeffekter som på inget sätt sticker ut.

Men frågan är om inte problemen ligger djupare än så. Det torde snarare handla om mättnad, utmattning, om en överexploatering av marknaden. Det är inte nog med att Marvel Cinematic Universe – som det heter – klämmer ur sig filmer i rasande takt, man bullar dessutom upp med spinoffs i tv-formatet, modell Ms. Marvel på Disney+.

Till slut blir det bara för mycket av det goda, behöver det sägas. Personligen kommer jag inte att förlora nattsömnen, det är länge sedan superhjältestuket kändes på riktigt utmanande, men biograferna kan förstås hamna i kläm.

 

InHEMSKT?

Krister Uggeldahl
10.11.2023

Svensk film hörde – vid sidan av den franska – i årtionden till den mest lyskraftiga i ett europeiskt pespektiv (Änglagård, Masjävlar, En man som heter Ove). Det var tills lillebror Finland körde förbi med en närmast optimal mix av barnfilm (Risto Rappare), arthouse (A. Kaurismäki) och tunga nationella ämnen (Olavi Virta).

Men nu är det som om motorn skurit sig. Bortsett från Höstlöv som faller och Lappo 1976 har de inhemska filmerna på sistone floppat rejält, även när kvaliteten funnits där, såsom i Ljus ljus ljus och Je´vida. Osökt inställer sig frågan: görs det för mycket inhemsk film för tillfället? Underförstått: äter filmerna upp varandra? Eller hänger det på ämnesvalen, är filmerna som produceras för smala? Behövs det fler genrefilmer, typ komedier?

Hur som helst ser vi fram emot Tiina Lymis Stormskärs Maja med premiär den 19 januari. Mycket står på spel där, inte blott fiskelyckan.

 

FENOMEN(ALT) – Five Nights at Freddy's

Krister Uggeldahl
3.11.2023

Så vad händer när en kritikerrisad rysare utan ett enda stort namn går upp på bio? I fallet med Five Nights at Freddy's springer publiken benen av sig – drygt 25 000 tittare redan på premiärdagen, mer än Barbie (!) – och man frågar sig varför. Den springande punkten här är ett gediget tv-spelförflutet, modell viral hit som gjort att ”Freddy” fått ett liv vid sidan av.

Filmen då? Handlingen kretsar kring en nedlagd pizzeria där mjukisdjurlikande robotar härjar nattetid. Till det kommer historien om en nattvakt (Josh Hutcherson) som kämpar med sina egna demoner - något om en lillebror som försvann i unga år. Slutresultatet är förvånansvärt oblodigt och varför inte. Men vad hände med spänningen och nagelbitardramatiken, det här håller bara inte. Kejsarens nya kläder? **